Äh, har lyckats inse vem det egentligen är jag vill ha. Och det är ingen idé. Men jag är van vid den här känslan. Så det känns faktiskt inte alls konstigt längre. Jag hoppas att det nån gång går över. Och det gör det. Det vet jag. Eller ja, det är ju det man vill tro iallafall.

Fan, Jenny åker snart. Jag vägrar räkna ner. Tiden måste gå sakta!

Mysdag och party med Moa? Ser så ut, and I like it! Hoppas ju även på besök av snygga brudar, nämligen Tilda och Flisan. Man vet inte så noga. Men man kan alltid hålla tummarna. :)