Andreas Johnson gör underverk. Livet på jorden är ju ett spel. Man får göra sitt bästa för att flytta sin spelpjäs dit man vill. Men tärningen visar inte alltid den siffra man är i behov av för tillfället. Det är väl då fel och misstag begås, antar jag. På samma sätt uppstår missförstånd. Vad som är rätt eller fel får sedan avgöras i betraktarens ögon. För vem har egentligen rätt eller fel? Och vem bestämmer? Det bästa är om alla får göra sin egen bedömning utefter förutsättningarna som finns. Det fungerar dock inte så. Man vill ha så många som möjligt på sin sida. Vi lever i en maktgalen värld där man vill ha alla med sig. För det mesta struntar man till och med i dom som står en närmst, bara för att få glida runt i glansen för ett tag. Viljan att vara populär styr människors agerande. Och man ska dessutom vara populär i rätt kretsar. Man nöjer sig inte med den fina skara man har närmast sitt hjärta, utan det blir viktigare och viktigare att vidga sina vyer och på så sätt skaffa sig popularitet och respekt på annat håll. Men vem bestämmer vad som är rätt krets? Vad säger att något är finare än något annat?

Jag tror att man innerst inne vet vad som egentligen betyder någonting. Man kan inte ha för många runt omkring sig, för till slut brister det. Det vet jag. Man klarar inte av att ha för många bollar i luften och vi lever trots allt i skvaller-galningarnas värld. Finns det något man inte vill sprida ut så ska man nog hålla det för sig själv. Det är iallafall något som jag har hunnit lära mig genom åren, och jag vet att det är många med mig som känner så. Det viktiga är nog att man kan känna att man har någon. Någon som verkligen lyssnar. För att bara sitta och tänka och älta för sig själv, det klarar ingen. Att skriva av sig fungerar till en viss mån. Men till slut behöver man råd. Råd är något som jag tror kan vara livsavgörande. Vissa saker klarar man inte ensam. Och definitivt inte med hjälp av bara sina egna svar. Många situationer behöver man se från olika vinklar. Om man bara tar mod till sig och vågar berätta och få hjälp så klarar man det mesta.

Men man är inte mer än människa. Alla har fel och brister. Jag är medveten om mina. Och jag är inte så jävla stolt över dom. Men det är absolut en styrka att kunna se sina svagheter. Nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver. För att citera Lars Winnerbäck.

Jag vet iallafall vad jag behöver. Det är inte värt att riskera för en skitsak. Men ni som känner mig vet att jag är fett envis. Jag kan stå för det jag tycker och ger mig inte förrän jag fan är tvungen. Dessutom kan jag nog vara för stolt för att be om ursäkt. Det är som att jag skäms över det. Jag tänker inte be om ursäkt för mitt agerande, men jag kommer be om ursäkt för att jag var för feg för att se vad som hände. Face the truth. Mitt nya motto. (Men jag har fan många va, Flisan?)


Det kan inte vara annat än poesi och kärlek. Och jag älskar det fan.