Folk vet aldrig vad som förväntas av dom. Samtidigt som man aldrig vet vad andra människor förväntar sig av en själv. Livet är en resa som bygger på att lista ut och gå sin egen väg. Egentligen borde man inte fundera över vad andra väntar sig. Hur det än är så lever man faktiskt för sin egen skull. Och det vore fan så mycket lättare om man gjorde det också. Om man liksom inte brydde sig så mycket. Det är det felet jag gör. Och det är bara jag själv som får lida för det i slutändan. Varje gång det händer borde jag lära av det och inte göra om samma misstag. Men jag gör det. Om och om igen. Det bevisar väl bara att man lär sig livet igenom. En vacker dag har man förhoppningsvis samlat ihop så mycket att man kan använda allt detta negativa till något positivt. Jag har dock inte kommit till den dagen än.

Satt precis och samtalade med Fredrik angående vikten av att ha en trevlig blogg. Någon som man kan berätta allt för och som bara lyssnar och aldrig nånsin klagar. Och sådant man inte vill dela med sig av till övriga världen, kan man alltid skriva ner någon annanstans. Man kan låtsas att man har sin blogg med sig överallt. Jag ska nog faktiskt börja ta med mig ett litet anteckningsblock när jag går ut. Jag ska kalla det "Anteckningsbloggen". Haha. Där kan man skriva ner såna här spontana saker som kommer upp när man är ute, som man inte vill delge någon annan. Äh, jag borde få Nobelpriset.

Åsa vafan, dags att vi styr upp det här nu!
Caroline, dejt är på g!