För det första är jag helt kär i This Moment, Marie Picassos låt. Jag kommer aldrig lyssna sönder den. Sånt vet man direkt.

För det andra är jag kär i Marcus också. Han var här och tog hand om mig igår och inatt. Det tackar jag för. Jag kände mig inte ens sjuk när han var här. Förutom min förbannade hals. Nu har han åkt till sin dumma ishall.

And I need you to know I'll never let go