Begravningen är överstökad och egentligen är jag rätt nöjd med mig själv. Fast lite larvig är jag allt. Jag får skylla på att jag är för snorig för att gråta ut ordentligt, men det är inte riktigt sant. Jag är för stolt. Det är väl bara att erkänna. Men jag var duktigare än jag trodde. Jag grät och grät, och däremellan snorade jag som aldrig förr. Och jag hade faktiskt en näsduk. Men ja, på det stora hela gick det bra. Men fan, jag saknar min farfar. Snällare människa har inte funnits på denna jord. Och ja, jag saknar hans larviga skämt.

Haha, tror aldrig jag har skrivit något sämre än det där. Allt var en enda röra. Men vad ska man göra när känslorna svämmar över? Nu ska jag bara ta det lugnt och vänta på Marcus. Kanske pallrar mig iväg och tittar på hans match. Den som lever får se, som det så vackert heter.