Gaaaaaah! Nu har jag suttit och tittat på sommarbilder hur länge som helst. Underbara festbilder som gör mig fruktansvärt nostalgisk. Underbara människor som jag aldrig någonsin skulle kunna vara utan. Och mitt i alla känslor kom jag fram till att vi fan ska ta studenten! Ibland glömmer man liksom bort det. Och jag vet knappt om jag ska skratta eller gråta. Det är den där jävla framtiden som spökar. Varför börjar det bli dags att bestämma sig? Kan man inte bara få leva i det underbara nuet? Dock är jag lyckligast på jorden, för även om jag letade jorden runt skulle jag inte hitta några bättre studentpartners än dom jag kommer få. Järngänget kommer aldrig glömmas. Vi har upplevt så mååånga underbara stunder tillsammans, och under den kommande våren kommer det skapas fler! Låt aldrig den här tiden ta slut! Jag behöver den! Varför är det så att när man känner sig som mest trygg ska hela ens tillvaro rasa samman och alla ska bege sig åt olika håll? Det är så himla typiskt. Vi kommer inte bo i samma städer, kanske inte ens i samma länder eller världsdelar. Och vi kommer deifinitivt inte ses varje dag. DET GÖR MIG GALEN!