Imorgon var det dags för skola igen. Och jag känner mig inte ett dugg motiverad, vilket jag absolut skulle behöva vara. Känns inte riktigt stabilt det här. Den här terminen måste jag verkligen ta tag i mig själv. Men hur gör man det egentligen?
Blir iallafall otroligt skönt att träffa mina älskade Vingåkersbrudar igen. Ett helt lov utan dom bör jag aldrig mer gå igenom. Man blir ju deprimerad. Inte ens Åsa har jag lyckats träffa. Och vi bor 5 minuter från varandra. Jag gillar inte skandaler. Speciellt inte när jag själv är inblandad.

Den här helgen har annars inneburit att jag insett att mitt knä verkligen inte är på bättringsvägen. Igår och idag har varit fruktansvärda dagar. Och jag kan inte göra någonting åt det. Bara att vänta på mina läkartider och sen se vad som händer. Men nu är jag trött på det här. Hoppas på att jag kan få en akuttid typ imorgon eller så. Men det finns ju inga garantier inom sjukvården precis.

Annars har jag den här helgen tittat på fotboll. Det gillar jag skarpt. Återsåg ett mycket kärt ansikte - Marcus Stenman. Vi ses inte alltför ofta. Och det måste det absolut bli ändring på. Det har vi redan bestämt. Mina tjejer vann dessutom DM-silver. Deras andra silver i DM på ungefär en månad. Bara att erkänna att IFK Nyköping är lite för vassa. Både på senior- och flicksidan. Men vi är inte långt ifrån. P drog ju dessutom till med en vurpa som resulterade i gips. Bara att beklaga och hoppas att det inte är båtbenet. Gips i tre dagar, det är inte illa. Haha. Komiskt faktiskt.

Gaaah, orkar man ens bry sig? Svar nej. Innerst inne är allt skit. Och det uppskattas inte.