Man upphör ju aldrig att förvånas. Man tror att snart är det dags för folk att inse att man måste tänka efter två gånger. Speciellt innan man sårar någon som står en väldigt nära. Man blir lika trött varje gång. Eller man, rättare sagt JAG blir iallafall det. Man både tror och hoppas att det är dags att växa upp någon gång. Jag pratar inte om att bli vuxen, för det ska man inte ha någon brådska med att bli. Men jag tycker att man åtminstone kan begära lite mognad. Well, rätta mig om jag har fel. Jag är dock ganska säker på att jag inte är den enda som är trött på att inte bli förvånad.

Halv dag i skolan today. Jag har inte jobbat så hårt, och det har ingen i min omgivning heller. Vi var bara ett halvt gäng, eftersom Emelie är sjuk och Åsa (fucker) är i NY. Så idag tog vi det piano och diskuterade tröttsamma grejer och smått patetiska människor. Ibland måste saker och ting bara ut. Även om vi faktiskt var rätt snälla. Men ett och annat elakt ord får faktiskt lämna läpparna då och då.

Matlusten är inte tillbaka. Dock har jag lyckats pina i mig lite mat idag. Kroppen ligger lite efter näringsmässigt, så nu lyder ordern: ät lite och ofta. Ska bli, chefen. Det är iallfall lättare på eftermiddagen och kvällen. Mamma frågade om jag är med barn. Jag sa att hon nog inte behöver oroa sig på den fronten. Annars blir det väl en kväll här hemma. Anna Pihl står på programmet. Dessutom ska jag önska mat. Måste fundera ut något mumsigt.

Hej Hopp.