Jag blir sur och irriterad. Faktiskt allra mest på grund av mig själv. Och jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre. En av anledningarna till detta är skolan som bara hänger över mig som ett mörkt regnmoln som det när som helst kommer börja vräka ner hagel ifrån. Ungefär så är det det känns. Förutom att det skulle innebära att man har en grymt jobbig del kvar av livet skulle jag gärna bli typ 7 år igen. Första klass here I come! Och när skoldagen slutat där vid ett-snåret är man fri att leka hela dagen. Borde inte livet få bestå av enbart sådant? Jag skulle iallafall blir grymt nöjd och tillfredsställd av detta. Iallafall den här dagen. Jag beundrar verkligen dom som orkar vara, så kallade, pluggisar. Jag vill också vara sån. Men det är inget jag har diciplin till. Och inget jag strävar efter, eftersom jag har bra betyg. Men fan så nöjd jag vore med mig själv om jag bara orkade ta tag i skolan för en gångs skull istället för att sitta och beklaga mig i den här, totalt meningslösa, bloggen. Men nejdå. Den slöa delen av mig tar hela tiden över hand och det enda jag har gjort den här eftermiddagen är att ha ont i magen, tycka synd om mig själv och vara svartsjuk(?!). Och var kom den känslan ifrån om man får fråga? Hur som helst, så infann den sig. Det bådar inte gott.