Utan att överdriva kan man nog kunna konstatera att jag skulle kunna äta ihjäl mig på saltade pistagenötter. Det är sjuuukt gott! Tur att man fallit för något som inte är det fetaste på jorden. Förut åt jag chips som en galning. Det är kanske därför jag ser ut som jag gör. Men nu har jag faktiskt inte ätit chips på jättelänge, vilket är ett mycket stort framsteg. Tack för satsumas och TACK för pistagenötter! Dock skulle jag inte tacka nej till det här syndromet som väldigt många faktiskt verkar lida (läs: borde vara förbannat nöjda med att lida) av. Nämligen den lilla detaljen att dom kan äta typ hur mycket som helst utan att det syns över huvud taget. Okej, vissa av dessa tränar bort det dom äter. Vissa inte, helt enkelt. Jag är mycket väl medveten om att mina extrakilon, som i och för sig inte är så väldigt många, har jag lagt på mig endast för att jag inte tränat över huvud taget sen studenten. Och ja, då kanske man får skylla sig själv.

Jaja. Det jag egentligen ville komma fram till var att jag gillar pistagenötter. Och satsumas.

Nu återstår bara att fundera ut om jag ska duscha nu, eller hoppas på att Marcus kommer hit efter skolan och har lust med att ta ett bad med mig. Hans planer skulle jag dock tro är att vi ska åka hem till honom direkt när han slutar. Det är inte plan jag inte uppskattar.