Varför kan man inte få vara glad och nöjd med allting? Jag är verkligen aldrig nöjd. Jag kanske ser glad ut på utsidan, och ibland känns ju allt faktiskt riktigt bra. Men rätt vad det är sitter djävulen där på axeln igen. Och vet ni vad han gör? Jo, han skriker ut hur ful, tjock och värdelös jag är. Han bara tigger om att jag än en gång ska gråta mig till sömns och då är det bara att hoppas att det är en natt Marcus är här och kan trösta mig. Vad skulle hända annars? Vad händer om man inte har någon? Det hemska är att det finns många som faktiskt inte ha någon. Så länge Marcus finns är jag aldrig ensam. Och om jag inte hade honom finns det en hel rad med fina vänner som mer än gärna hjälper och stöttar. För när det kniper finns det många att vända sig till. Det är jag fantastiskt glad över. Trots det finns det saker man inte vill prata om. Något som ligger och pyr under ytan. Det är bara att hålla alla tummar man har för att det inte ska börja brinna.

Nå. Nog om det för idag, tror jag bestämt. Egentligen gillar jag inte att vara ledsam och kryptisk. Men om det är något som man vill få lite utlopp för är det väl bara att ge vika. Svag är vad jag är.