Ja, alltså. Det hör väl till. Det är iallafall ett återkommande tillstånd för mig. Denna förbannade dyngförkylning mitt i vintern. Det är samma visa varje år och det gör mig fullständigt galen. Det är ju inget som går över på ett par dagar inte. Nej nej, det håller i sig i flera veckor, som känns som åratal. Det allra största problemet för mig just nu är att det bröt ut på allvar igår. Med andra ord, jag har en låååång tuff tid framför mig. Kul. Det värsta är ju att jag får panik på nätterna. Ligger och svettas, vrider på mig, yrar och vaknar en gång i timmen och vet inte var jag ska ta vägen. Tur att jag har en pojkvän som inte vaknar av att jag ligger och vrider på mig. Om jag hade det skulle jag nog få sova ensam under denna förkylningsperiod.

Ja, nej. Jag skulle mest klaga lite.