Ni vet hur jag är med mina funderingar. Dom gör mig fullkomligt galen. Om tre veckor beger jag mig ut i världen med två av mina finaste vänner. Det är en resa jag längtat efter i flera år och jag har hunnit haft många tankar fram och tillbaka över hur den ska se ut. Nu är allt spikat och klart men ändå kan jag inte känna tillfredsställelse. Jag oroar mig alltför mycket hur jag ska klara mig nästan helt själv i främmande länder utan egentlig trygghet och helt utlämnad till att lita på mig själv och min erfarenheter jag samlat ihop hittills. Jag tvivlar i och för sig inte på att mina erfarenheter kommer att hjälpa mig på vägen. Jag är ingen duvunge precis, utan har varit med om många roliga och spännande saker i mitt liv och är ivrig att lägga till ytterligare en höjdare på mitt cv. Och jag hoppas innerligt att det blir en supererfarenhet som kommer utveckla mig själv som person.

Jag är tyvärr en person som tänker alldeles för mycket på hur andra uppfattar mig och besluten jag tar. Istället borde jag fokusera på vad som vore rätt för mig och vad som vore ett bra steg i riktning mot målen jag satt upp. Just nu känner jag ganska starkt att jag sätter mig själv åt sidan till förmån för andras tankar och idéer om hur jag borde leva mitt liv. Jag blir osäker på min egen förmåga att planera och förverkliga mig själv. Just nu glider jag bara med på det jag redan åstadkommit utan egentlig ansträngning. Ibland känns det som att jag tror att livet bara kommer lösa sig varefter åren går och att jag till slut kommer sitta i ett litet radhus i en liten stad med man, barn och ett helt vanligt jobb i mängden. Jag skulle säkert trivas. Det finns inget som säger att någons liv är bättre eller sämre än någon annans, men jag hoppas att jag faktiskt kommer ge mig själv chansen att ta mig någonstans. Tyvärr känner jag att jag har lite brist på drömmar att förverkliga. Jag hoppas att dom här 9 veckorna på vift ska ta mig närmre en tanke om hur det här livet ska gestaltas. Det är bara jag som kan göra det här för mig!