Fikan igårkväll var både härlig och välbehövlig. Så himla skönt med  lite energipåfyllning och att bara snacka skit ett par timmar. Mycket gravid- och barnsnack blev det. Var ju där med två mammor och en gudmor så det blev ganska naturligt. Dock är det inte alltid så kul att hamna på en sån fika om man inte alls är intresserad. Det är svårt det där. För jag känner ju nu att man jättegärna pratar om sig själv, sin graviditet och i förlängningen också sina barn. Tror dock att det är viktigt att tänka på att alla andra inte nödvändigtvis tycker att det är lika spännande. Marcus till exempel tycker att jag tjatar på ett helt sjukt sätt, och då är han ändå pappan till mitt barn. Förstår att det är abstrakt för honom, för det är det ju till och med för mig fortfarande. Men jag förstår då också att en icke-gravid, även om det är en nära vän, kanske inte är superintresserad av att höra ens tjat. Så jag föredrar att vänta till folk frågar osv. Jag tar liksom inte initiativet att berätta hur jag mår, känner, mina planer för framtiden osv. Men som sagt, det är knepigt det där. Man tycker på ett knäppt sätt att allt kretsar kring en. Lite uppfylld av sig själv blir man allt. Eller av sig och sitt barn kanske. Bokstavligt talat. 

 

Har också en reflektion angående hur olika människor reagerar på beskeded att man väntar barn. Säkert fler som gjort samma notering. Det får bli ett annat inlägg det!