Haha, en liten fråga fick jag när jag slängde ut frågan vad ni ville läsa om. Det är min kära pappa som undrar om jag fattat att jag faktiskt ska bli mamma.

 

Vet inte om det egentligen spelar någon roll, men jag tänker inte att jag ska bli mamma. Uttrycket jag tänker i huvudet är att jag ska få barn, som väl i och för sig är synonymt med att bli mamma. Däremot tänker jag att Marcus ska bli pappa. Såå, han ska bli pappa och jag ska få barn. Det känns häftigt att det ska komma en liten pojke till oss som kommer ha just oss två som dom två viktigaste personerna i sitt liv. Och att han kommer ha allt vårt fokus, eller hur man ska uttrycka sig, känns både spännande, roligt och läskigt. Jag hoppas man kan ha det fokuset utan att förlora sig själv. För apropå att bli mamma så vill jag ju gärna fortsätta vara Sara också. 

 

Det tog ganska lång tid för mig att förstå att det faktiskt ligger en bebis i min mage. Kanske beror det på att moderkakan ligger i framvägg och därmed begränsade mina chanser att känna fosterrörelser förrän ganska sent. Något som är lite irriterande är att barnmorskan på rutinultraljudet inte talade om det här med moderkakan. Och jag undrade heller inte specifikt, eftersom jag bara var i vecka 17 och visste att det förmodligen var lite tidigt för en förstagångsgravid att känna rörelser redan då. Men veckorna gick och jag kände något litet som skulle kunna vara en bebis väldigt sällan. Det var egentligen inte förrän i typ vecka 23-25 som jag började känna med lite regelbundenhet. Och sen när vi var på vårt extra ultraljud i Norrköping lossnade det helt för mig. Då fick vi se honom igen och att allt såg jättebra ut. Så nu ligger ju bebisen bara där inne och bakas färdigt, och om ungefär 10 veckor kommer han! Det är för övrigt ungefär så långt jag tänkt angående förlossningen. Någon gång, förmodligen i september, kommer bebisen. Väldigt odramatiskt... Får se hur jag funderar kring detta i takt med att det närmar sig mer och mer.