Känns som att det är nu slutet på graviditeten har börjat. Jag känner liiiite i fogarna, som en dragande känsla i ljumskarna. Jag börjar känna att det är tungt, inte att jag är tung utan mer tyngd från magen och ett tryck neråt. Var hos barnmorskan igår och bebisen ligger med huvudet neråt, så hon trodde att det är därför jag upplever trycket och att magen är lite låg. Och så är det det här med tröttheten. Har skippat järntillskott men försöker äta lite extra järnrik mat. Har fortfarande högt hb, hade 126 igår. Är väl lite extra sömnig men framför allt trött och sliten i kroppen. Jobba en hel dag tar typ musten ur mig, så den här veckan när jag ändå är själv på kontoret jobbar jag lite kortare dagar och snart ska jag vara hemma en eller två dagar i veckan. Känner att det är ett bra beslut och när jag läst på lite extra om förlossningen känns det ännu bättre med tanke på att det står mycket om vikten av att vara utvilad osv för att kroppen ska klara smärtan bättre. 

 

För övrigt är jag nu i vecka 33. Bara 8 veckor kvar. Olustig känsla för kontrollbehovet att man inte vet när det är dags. Men det är väl också det som är lite av tjusningen med det hela. Bebisen är ca 43 cm lång och väger ungefär 2kg. Inte konstigt att det börjar kännas lite trångt i magen. Känner mig hyfsat smidig ändå, men att ta på sig strumpor och skor är en ständig utmaning och det går mer eller mindre smidigt beroende på dagsform. Ibland vill jag bara skita i allt och lägga mig ner men det är ju inte riktigt så det funkar. Marcus är också snäll och assisterar med strumpor och skoknytning när det behövs. Han är också en hejare på att massera mina vader som med jämna mellanrum får för sig att bidra med världens krypningar. Fruktansvärt jobbigt när man sitter still typ i soffan och ännu värre när man ligger i sängen för att sova. Men med lite massage och att skaka benen så brukar det försvinna. 

 

Nähe, dags att jobba lite så man får gå hem någon gång. Ikväll ska jag på massage!