Vad mysigt och fantastiskt, tänker ni. Och det var det. Att ha en liten apparat tryckt mot magen och höra sin bebis hjärtslag där inifrån. Men jag hör verkligen till en av dom här som har så jäkla svårt att förstå att det ligger någon där inne. Ultraljudet kändes likadant. Skönt att se att någon levde och sprattlade, men inte överväldigande. Svårt att förklara och alla känner vi olika. Precis som jag skrev förut är det tydligast när bebisen rör på sig, men att höra hjärtat slå med jämna slag är ju verkligen en bekräftelse på en levande liten underbar bebis där inne i magen. 150 slag per minut slog det. Dunkade snarare än tickade. 150 i puls tyder på en flicka om man vill tro på sånt. Barnmorskan frågade om hon fick säga sin känsla, och gissade på en pojke. Jag varierar lite från dag till dag. Har varken någon stark känsla eller förhoppning. Ganska skönt. Har ju heller inte diskuterat här i bloggen huruvida vi vill ta reda på könet i förväg eller inte. Är ni intresserade av att veta?

 

Annars mättes min mage, vet inte vad måttet blev riktigt, vi tog lite prover, hade fortfarande bra järnvärde och hb, och förutom det så pratade vi mest lite i största allmänhet. Berättade att vi ska till Kreta och barnmorskan tyckte det lät som en jätteskön och bra idé. Pratade också om att resa är viktigt för oss och att vi förmodligen åker till Thailand till våren om allt flyter på normalt och bebisen verkar kunna gå med på det. Inte heller något jag skrivit om här inne. Någon som rest (långt eller kort) med bebis?