Nej, om jag skulle börja göra mig iordning kanske? Om en timme står det nämligen jobb på programmet och efter det ska jag faktiskt hem till Emelie och Danne på lite fest. Det ska faktiskt bli riktigt trevligt. Då återstår bara problemet med att utforma kvällens outfit. Något ska jag väl kunna skrapa ihop. Och att mitt arbetspass börjar om nästan exakt en timme innebär väl att jag kanske ska göra mig iordning också. För nej, även om jag för tillfället är rätt bekväm med mig själv kommer det dröja lääänge innan jag jobbar utan smink. Sådäså.

Ja, jag erkänner. Jag tog med mig mina syskon som kamoflage. Men vad gör man inte? Det första som händer är att jag grinar. Haha, så himla typiskt. Men jag kan faktiskt inte rå för det. Tårarna rann över även i slutet, det var inget att göra åt. Annars tyckte jag inte att High School Musical 3 var så mycket att hurra för. Ettan och tvåan är klart bättre. Ettan borde nog kult-förklaras. Eller något åt det hållet. Den är hur bra som helst. Zac Efron är dessutom snyggare än många andra, vilket inte gör saken sämre. Det finns dock en sak som jag stör mig på varje gång (som i och för sig inte har med Mr Efron att göra) och det är att Molly Sandén sjunger Du är musiken i mig myyycket bättre än Vanessa Hudgens sjunger den engelska motsvarigheten. Det är verkligen irriterande. Och med det menar jag givetvis att det är bra att Molly sjunger sådär bra och att hon skulle sjungit orginalet också. Men ja, det är väl inte mycket att göra åt precis.

Nu ikväll har det dessutom blivit ett riktigt busväder, vilket bidrar till att man helst av allt vill lägga sig i sängen och bara dö. Men nejdå, om drygt en timme blir det buss till Vingåker för myyys. Hockeyträningen ska bara ta slut först. Varför är det alltid den jag väntar på? Jag borde sluta anpassa mig.

För övrigt har jag börjat mitt nya nyttiga liv med Allévo-soppor och Nutrilett-bars. En sån där soppa innehåller faktiskt bara 100 kcal, vilket är betydligt mindre än i en vanlig måltid. Det är great!

Man kan nog faktiskt ha roligare saker för sig på sin lediga dag än att lägga marksten i carporten. Men vad gör man inte för sina kära föräldrar? Dessutom blev det ju fint och är väl till nytta för mig också, kan jag tro. Nu har iallafall jag givit upp och funderar på att hoppa in i duschen. Jag ska bara vänta och se ifall Marcus vill vara med. Det beror väl på om han ska träna ikväll eller inte. Han är inte helt kry i halsen, så han borde inte. När han är klar ute i trädgården med min pappa, och efter den eventuella duschen ska vi åka iväg och köpa nya kuddar till min säng. Kanske till hans också, nu när jag tänker efter. Just nu har vi ingen riktigt skön kudde varken hos mig eller hos honom och det innebär en hel del klagande. Vi får se hur det blir med saken, helt enkelt.

Imorgon har jag ytterligare en ledig dag, men då ska mamma och pappa jobba (tror jag iallafall), så då blir det nog endast mys hela dagen. Ska nog ta med mig mina syskon på High School Musical 3 också. Det blir fint. 

Imorse varknade Marcus innan nio och kunde inte somna om. Och han bara kramade och höll om mig för att jag ville sova vidare. Men till slut tog kärleken i mig över så jag vände mig om och kramades tillbaka. Jag vill vara såhär kär livet ut. Varje dag och hela tiden. Allt är i och för sig inte en dans på rosor, men man kanske måste ha  någon form av svacka då och då för att man ska kunna uppskatta alla bra stunder. Vad vet jag?

Idag har jag jobbat ett sånt där pass som man ska vara glad att man inte jobbar varje dag. 12-19 tar verkligen kål på en. Hela dagen går åt och man är kvar hela tiden medan andra kommer och går och man vill bara gå hem. Som tur var jobbade jag tillsammans med bra människor, och tiden gick faktiskt ganska fort. Men det är jobbigt att titta på klockan och inse att man jobbat fyra timmar (och det normalt är dags att snart gå hem) för att sedan inse att det är hela tre timmar kvar. Då vill man bara hoppa ner i en papperskorg och aldrig komma upp igen. Dessutom cyklade jag hem också. Det fick mig att kapitulera och inse att jag MÅSTE köpa en mössa, trots att det verkligen inte klär mig. Det var svinkallt om öronen och det gör ju inte precis att man blir peppad att cykla.

Jag har även kommit fram till att jag ska träna lite fotboll i vinter. Hoppas jag är välkommen. Jag rör mig nämligen alldeles för lite, och det räcker nog inte med att äta lite bättre mat för att gå ner fem kilo. Och ja, minst fem kilo behövs faktiskt. Och fotboll är faktiskt ett ganska bra alternativ, trots att jag hela det här året har varit så trött på det att jag bara vill kräkas. Men jag bara älskar inomhus, och det ska nog kunna få lite fart på mig iallafall. När får jag börja? För nej, jag kommer inte ge mig ut och springa hur mycket omgivningen än tjatar. Finns det något tråkigare att springa? Ja, att ge sig ut när man har jordens sämsta kondition. Och det har jag.

Marcus är, för övrigt, i Flemingsberg och spelar match. Dom har nog hunnit spela ungefär en period vid det här laget och jag har beräknat hans hemkomst till 00.30. Det ska bli mysigt när han kryper ner bredvid mig faktiskt.

Nu sitter jag bara och väntar på att Marcus ska ringa och vilja bli hämtad. Dock kommer han nog få bli hämtad i protest bara för att jag vill gå och lägga mig. Att jag vill lägga mig är på grund av att jag ska jobba imorgon. Det är verkligen inget annat. Han bad mig ladda ner en porrfilm. Han tror nog att han är rolig. Jag sa att han skulle låna en av Moberg som han är hos. Han hade ingen sa han. Det är nog bullshit.

Dagens i-landsproblem är härmed utsett till vad jag ska äta för mat idag? Det finns inget bra alternativ här hemma och det innebär att jag måste åka iväg för att köpa någonting. Frågan är bara vad? Det lutar åt kina. Jag älskar kinamat. Men det vet alla redan. Såå, kanske dags att skaffa sig en ny favorit. En hemlig favorit som inget vet om. Men äh. Vad finns det för vits med det?

Igår när Marcus hockeylag spelade match gick isen sönder. Dom fick spela andra halvan av matchen på uterinken. Det är faktiskt ganska roligt. Det är mest roligt för att jag inte var och tittade. Hade jag varit det hade jag nog åkt hem.

Bloggandet har uteblivit ett par dagar på grund av en vidrig frustration jag känt. Men nu är den näst intill bortblåst och då kan jag väl iallafall försöka få ner ett par rader. Idag är det löning, vilket jag nog aldrig varit så nöjd med förut. Detta beror främst på att jag sen i måndags haft -16 kronor på mitt kort. Det är verkligen inte stabilt för fem öre, så det första jag ska göra är faktiskt att klicka hem en tröja åt Marcus. Han den där jag är ihop med, ni vet. Kanske hittar jag något åt mig själv också. Det får tiden utvisa.

Jag är just nu inne i en sån här lite småjobbig jobbar-period. Egentligen är den inte jobbig alls, för jag har så otroligt skönt schema. Men det är just det att jag jobbar varje dag. Men, vad gör man inte? Idag blir det 15-19 och det är ju inte så att man dör av det precis. Såå, det kommer nog finnas tid för ett antal bloggningar till i det här livet.

Vad som däremot är ganska kämpigt är att min syster åkt på någon form av magsjuka, och det är ju ingen av oss ett speciellt stort fan till.

Och om ni undrar varför bloggen uppdateras såhär tidigt är det för att jag åkte buss hem från Vingåker samtidigt som Marcus åkte till skolan. Halv åtta. Vad har jag för fel?

Har varit hemma en knapp halvtimme, hunnit slänga i mig lite mat och dricka ett glas saft. Tänkte ägna fem minuter åt lite kvalitativ bloggläsning innan det bär av till nästa arbete. Är man eftertraktad så är man. Nej, skämt å sido. Har jobbat på mitt ena Ica på förmiddagen och klockan 15 startar mitt andra arbetspass. Finns inte så mycket annat att säga.

Tråkigt med det här höstvädret. Man känner sig verkligen inte motiverad till någonting. Tur att jag inte går i skolan längre, för då skulle det absolut inte blivit något gjort en sån här dag.

Är tvungen att göra det här för att se vilket intresse som finns. Jag och RB håller på och styr utgång på fredag och skulle typ vråldigga om GBG-gänget ville joina. Hör av er angående detta så snart som möjligt. Vi har inget bra ställe att vara på. Men ett visst augustibarn av oss har ju en lägenhet som skulle funka finfint om det skulle kunna gå vägen. Vi är öppna för både förslag och diskussioner. Puss!

Det visade sig att det jag köpte på Lager 157 var precis vad min plånbok klarade av. Skulle köpa bacon förut på uppdrag av pappa. Problemet var bara att det gick inte. Jag hade 19 kronor kvar på mitt konto. Med nästan en vecka kvar till löning. Bra Sara. Jättebra.

På förmiddagen tog jag med mig mamma och lillasyster och begav mig på utflykt till Lager 157. Jag tycker nog faktiskt inte att det var sådär himla bra som jag hört andra säga. Nej, jag tycker mest man lockades av deras egna kläder som var vansinnigt billiga. Jag köpte en kofta, en oversize t-shirt och 4 par trosor åt mig själv och två t-shirtar till Marcus. Detta kostade strax över 300 kronor, vilket passade min budget alldels perfekt. Hittade även tre par trosor från Frank Dandy som jag också slog till på. Två par för 129 kronor passade också min plånbok. Jag ville dock ha två par svarta, så jag möblerade om lite i förpackningen. Det var ingen som upptäckte. Så på det stora hela åkte jag väl därifrån nöjd och glad. Men jag är inte så säker på att jag kommer bli stammis där ute inte.

Köpte dessutom en varm vinterjacka igår. Den är brun och mysig och fin. Marcus ska bara godkänna den först, vilket jag tror att han kommer göra och sen är det väl bara att använda. Den är dock väldigt likt jackan jag använde förra vintern. Men jag trivs i brunt så det är väl inget att haka upp sig över. Dessutom var den 3000 kronor billigare än den jag tänkt köpa från början. Bara en sån sak..

Man får väl helt enkelt acceptera att det är livet vi snackar om. I alla situationer gäller det att komma ihåg att det är livet vi lever. Livet är något vi bara får i ett exemplar, och givetvis gäller det att försöka göra sitt bästa av åren vi får. Men det går faktiskt inte alltid som man tänkt sig, även om man sköter sig på det bästa av sätt och är alla till lags. Risken med att försöka sköta sig exemplariskt är att man tappar bort sig själv på vägen. Och att göra det är nog det största misstag man kan göra. Om man glömmer bort vem man är kan inte människor uppskatta en för den man är, och det är väl ändå det som är tanken? Jag tror att dom flesta faktiskt hellre vill bli hatade för den dom är än omtyckta för något som dom inte är och absolut inte vill vara. Självklart ska vi kunna anpassa oss till vissa situationer. Om man inte klarar det har man nog ganska svårt att komma något i denna värld där det sociala spelet tar större och större plats.
Men hur mycket du än anpassar dig och försöker visa dina allra bästa sidor, glöm inte bort vem du faktiskt är i grund och botten. Alla har vi toppenegenskaper, det är bara lite svårt att inse vilka dom är ibland. Men sådant brukar växa sig starkare genom erfarenheter. Ingen begär att man ska vara fullärd och fulländad som människa när man är tonåring. Det är sånt som kommer på vägen. Om vi bara kunde strunta i att ha så förbannat bråttom.

Och ja, i vissa fall är livet nog en dans på rosor.
Men på grund av taggarna blir det en dans med svåra steg.

Om man inte har något av värde att säga kanske det är lika bra att hålla tyst? Just nu har jag faktiskt ingenting att komma med och då är det väl relativt onödigt att blogga över huvud taget.

• Jag ska jobba 16-19 på Specce
• Sen ska jag vänta på att Marcus blir klar i ishallen
• När han är det ska vi pussas
• För idag har vi varit tillsammans i 10 månader
• Sådäså

Varför är det den man älskar allra mest som håller en tillbaka för att göra saker man alltid drömt om?
Än har jag i och för sig inte haft så mycket tid att leva ut mina drömmar. Det var ju, trots allt, inte länge sen jag slutade skolan, men ändå. Jag kanske skulle sökt det där jobbet i Schweiz. Det kanske liksom var meningen, eftersom jag fick det serverat och klart mitt framför näsan. Chanser är väl till för att tas. Men bara på grund av det är det väl inte alltid värt att lämna allt man byggt upp? Förverkliga drömmar hinner man kanske göra en annan dag.

Om jag inte hade haft Marcus hade jag med allra största säkerhet varit i USA nu. Det hade jag ju bestämt. Det var bara att fylla i papprena, kirra visum och ge sig iväg. Men att jag stannade är givetvis inget jag ångrar. Han är det bästa i mitt liv.

Äh, det här kom jag ju ingen vart med. Imorgon ska jag och Erik vara hemma och bara mysa. Jag kanske till och med kan få ut honom på en promenad och sen krypa ner i soffan med någon film. Vi är faktiskt fina vänner, jag och min lillebror.

Det var ju det där med jobb idag också. Orkar inte riktigt, men är väl så illa tvungen. Måste också försöka styra upp att hinna åka iväg och ta personalfoto med mina kollegor på Specce. Jag hoppas verkligen att det löser sig, eftersom dom faktiskt har sagt att jag ska vara med. Med andra ord är det Kvantum som gäller idag. 15-21 hörde vi.
Annars har inget speciellt hänt idag. Har faktiskt funderat en del, och jag är ganska så säker på att jag inte har kommit fram till typ någonting.

Erik kom hem från skolan på förmiddagen och vi unnade oss faktiskt mat från McDonalds efter önskemål från honom. Jag är ju en snäll syster och jag hade dessutom ingen bra idé på något som gick att laga heller.

Funderar dessutom på om jag ska ta ett bad när jag kommer hem från jobbet. Vore inte helt fel. Det beror väl på om Marcus har lust att cykla hem från träningen, vilket verkar tveksamt. Får kanske muta honom med att han också får vara med och bada. Aja, den som lever får se.

Det här med anonyma kommentarer vet mina läsare mycket väl vad jag tycker om, så jag utgår ifrån att den senaste inte är från någon jag känner. Men man kan ju ha sina misstankar om både vem det är och annars i vilken krets den befinner sig.

Efter många diskussioner med främst mig själv har jag kommit fram till att jag inte dömer någon, för nej, man kan faktiskt inte rå för vad man känner. Och det jag skrev igår var mest ett utlopp för en panik jag känt under flera år då detta hänt mig själv alldeles för ofta och det är verkligen inget man vill vara med om.
Jag uttalar mig inte om andras relationer i den här bloggen. Jag utgår från att man faktiskt har nog göra med sin egen. Det jag skrev igår var egentligen bara ett stort utlopp av känslor som bubblade upp i mig när jag insåg vad som just nu händer mellan några andra. Och jag tar för givet att det även händer en mängd andra människor som jag inte har någon aning om vilka det är.

Äh, jag vet inte vad jag ska säga. Poängen är att jag får väl be om ursäkt om jag lagt mig i saker och ting som jag inte har med att göra. (Det där trodde jag aldrig skulle komma från mig, men det gjorde det tydligen.)
Det är inte meningen att såra någon genom mitt engagemang, utan jag ville mest får ur mig att det som har hänt är min största skräck och jag får, helt enkelt, leva med den. Att skriva har alltid varit ett sätt att bearbeta och det var därför känslorna fick utlopp här i bloggen.

Hur som helst; puss och kram och lycka till allihop.

Jag förstår inte hur man kan leva i något som man upplever helt perfekt för att sedan riskera eller offra allt för något som verkar lite spännande. Gräset är oftast inte grönare på andra sidan, även om det kan se så ut ibland. Jag förstår också att någon annan kan vara intressant och spännande och att flirta lite oskyldigt gör faktiskt ingenting. Men därifrån till att tro att flirten ska leda till något seriöst och om en månad vara mycket bättre än det man redan hade är ganska långt. Jag har svårt att se framför mig varför man gör så. Det kan bara tyda på att det man hade kanske inte var så stort och viktigt för en trots allt. Och att behöva inse något sånt kan faktiskt ta knäcken på en.

När man sedan gått igenom det här kan det hända att den andra parten till slut insåg att gräset inte var grönare, precis som jag sa, och vill komma tillbaka. Och alltför många förlåter. Men vill man verkligen förlåta någon som behandlat en som skit inför alla andra och inte värderat det förhållande man har på det sätt han/hon borde gjort. Svaret är nej, sådant ska inte förlåtas. Jag vet att man kan vara irriterad, ha diskussioner, skrika på varandra och kanske inte prata på flera dagar. Men det är stor skillnad på såna saker mot att visa alla andra att den man var tillsammans med från ena dagen till den andra inte betyder ett skit.

Det här gör mig jätteledsen. Och även om jag känner mig säker på mig och Marcus så knyter det sig en stor knut i magen på mig. Jag mår jättedåligt över något som jag egentligen inte berörs av över huvud taget. Om någon kan göra såhär mot en annan människa, som man påstår sig tycka om, då tror jag att det är något alla är mer eller mindre kapabla till. Nu pratar vi inte en sån sak som mord, för det krävs något allvarligt fel i hjärnan för att syssla med. Men vi pratar om att fullkomligt döda en annan människas känslor och självförtroende. Och det, mitt herrskap, det förstår jag mig inte på.

Har precis nostalgi-läst lite här i bloggen. Jag upptäckte efter en mycket kort stund att bloggen var typ en miljard gånger mer intressant att läsa så länge jag gick i skolan. Och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra åt saken. Den senaste tiden har jag iallafall börjat blogga lite oftare. Men jag inser ju också att det inte är speciellt givande att varken läsa eller skriva "Hej, idag har jag jobbat på Kvantum och imorgon är det Specce som gäller. Jag har ätit köttbullar till lunch och nu ska jag se på film. Tjing!" Det är ju så min blogg ser ut just nu. Det kanske är dags att skaffa sig en hobby.

Igår hyrde jag film som jag tänkte se nu på förmiddagen. Det har jag inte gjort, så jag vet faktiskt inte hur det ska bli med den. Jag kommer helt enkelt inte hinna se den eftersom den ska tillbaka ikväll vid 18. Och från nu fram till 18 har jag fullt upp. Just precis klockan 18 ska jag dessutom klippa mig! Det ska bli riktigt skönt faktiskt. Får se vad jag kommer hem med för frisyr egentligen. Förmodligen blir det inte så stor skillnad. Bara på längden. Mitt hår är verkligen mer slitet än dom flestas.

Nu ska jag sminka mig och sen hämta Marcus, för att sedan åka ut till Vingåker.

Ikväll ska jag skriva ett antal rader om en sak som jag är så sjukt trött och jättenojig about. Ni får vänta och se.

Drömde en så läskig mardröm inatt att den inte ens är värd att berätta om. Men jag börjar bli rädd för mig själv när jag sover. Jag drömmer verkligen riktigt obehagliga och läskiga saker. Det är inte roligt. Det börjar gå så långt att jag knappt vågar sova själv. Tur att jag slipper. Marcus kommer till mig ikväll också, fast det egentligen var åka-till-vingåker-dags. Det kan vi göra någon annan dag.

Om en halvtimme ska jag jobba, så det börjar bli dags att bege sig. Och imorgon ska jag klippa mig. Verkligen inte en dag för tidigt. Snarare en miljard dagar för sent. Det behövs säkert kapas en decimeter. Usch.


Marcus berättade en jättekomisk grej för mig förut. Fast egentligen är det inte roligt. Jag skulle kanske inte bli sådär överdrivet nöjd. Men det man inte vet lider man väl inte av. Tjoo!

Och så blir jag lite irriterad när man ska vara klar i ishallen vid fem, och inte säger vad man håller på med förrän jag ringer en och en halv timme senare.

Man får bli irriterad.

Gårdagskvällen var verkligen suuuperbra. Det kan jag säga utan att överdriva. Efter jobbet åkte jag raka vägen hem till Emelie och Danne och där träffade jag på en hel hög trevligt och saknat folk. Jag och Cilla, som jag inte sett på år och dagar, bestämde att vi minsann ska hyra lokal och styra gemensam 20års-fest i slutet på januari. Det kommer förmodligen bli gaaanska så grymt. Känner mig aspepp på att titta om Smedjan är ledig. Men antar att jag får vänta till på måndag. Lördag och söndag brukar innebära lite torrt på de flesta fronter.
Lyckades även snika åt mig lite deep-talk med Ellen, vilket inte satt i vägen. Jag saknar oss så sjukt mycket. Men det är inte lätt när alla bor och jobbar i olika städer. Deep-talk blev det även med Carl-Philip min gamla granne och bästis från förr. Dom bästa samtalen förs alltid ute på balkongen. Varför är det alltid så? Synd att inte jag har någon balkong...

Jag lyckades haffa gratis skjuts, så vid elva drog jag mig ner mot Luvsjön där Marcus var på fest. Det var väl också trevligt. Mest trevligt var det att träffa honom såklart. Jag kände faktiskt inte så stor samhörighet med övriga festare. Men vad gör det? Kvällen avslutades på stan. Jag träffade faktiskt lite skönt folk där med.
Vi stöp i säng vid halv 3 och sen ringde klockan vid åtta. Det är ju underbart. Är lite sliten nu faktiskt.


Lagfest ikväll. Känner mig inte direkt tillhörande i laget faktiskt, med all rätt. Jag tränar ju inget. Men jag är faktiskt medbjuden från ett antal håll. Andra är inte lika entusiastiska, så jag tror jag skiter i det. Men om jag gjorde likadant åt andra hållet skulle det väl bli ett jävla liv. Eventuellt våldgästar och väl och drar igång ett tequila-race. Den som lever får se.

Kom på den lysande idén att åka iväg för att sola lite. Hade tänkt göra det nu när vi kom hem från Kreta för att behålla något av denna lilla solbränna jag fick. Men nejdå, det har inte blivit av. Nu tar jag dock tag i saken. Sen blir det dusch, smink och jobb.

Känns som att det går lite framåt för mig på jobbfronten nu. Vi får se hur det blir, men om det blir ungefär som jag har tänkt mig kommer jag bli jättenöjd. Det är ju faktiskt svårt att tjäna mycket pengar utan att jobba mycket. Men just nu känner jag att jag klarar mig fint. Återstår alltså att se hur det kommer fungera i fortsättningen.
Det där blev väldigt luddigt. Men skitsamma.

Ikväll blir det inflyttningsfest i Emelie och Dannes nya lägenhet. Det ska bli riktigt skoj att träffa sånt folk man inte ser så ofta längre. Fett pepp i munnen!
Ska dock jobba 14-20 först, men det kirrar jag.

Jag har investerat i YSL's primer som heter Matt Touch. Den är verkligen hur skön som helst och sminket sitter precis hela dagen. Dessutom blir man inte blank i ansiktet, utan den mattar på ett naturligt sätt. Det är helt enkelt en superprodukt och kostar bara 315 kronor. Som hittat!

Nu brukar inte jag skriva om sånt där i min blogg. Men jag kände att jag var tvungen att tipsa, eftersom den är så himla bra. En annan jättebra produkt jag använder nu är Kanebo's ansiktskräm Sensai Silk. Det måste verkligen vara världens skönaste fuktighetskräm. Den är iochförsig ganska dyr. Men jag sparade 300 kronor genom att köpa den på tax-freen när vi åkte till Kreta. Eller ja, om jag ska vara riktigt ärlig så sparade jag ungefär 600 eftersom jag fick den gratis tack vare ett schysst ta 4 - betala för 3-erbjudande. Sånt gillar vi!

Nu ska jag sminka mig, sen får vi se vad som händer. Börjar jobba 16.00. På Specce! Det var verkligen inte igår.

Inatt drömde jag världens läskigaste och mest verkliga dröm. Jag drömde att Marcus blev skjuten i magen uppe i korsningen vid Kvantumvallen. Jag trodde han var död, fick panik och ringde ambulans och visste inte vad gatorna som korsade varandra hette. Jag blev tvungen att leta reda på gatskyltar och gatorna hette helt sanslösa grejer som jag var tvungen att bokstavera för killen i luren. När vi hade lagt på vaknade Marcus upp och sa att han hade jätteont i magen och ryggen men att han inte vågade titta på såret. Det vågade inte jag heller. Han sa att han nog skulle dö, och jag kände värre panik än någonsin. Ambulansen kom aldrig och paniken inom mig växte för varje sekund medan min älskade älskling låg där och blödde.

Sen vaknade jag. Jag trodde verkligen det var på riktigt. Men jag väckte honom och berättade och sen höll han om mig resten av natten så att jag hela tiden kände att han var där. Hade vi sovit på varsitt ställe inatt hade jag verkligen fått panik.

Nu ska jag värma äpplen i ugnen och sen äta det med vaniljsås. Hur gott som helst.

Såg förut på det nya programmet S.O.S Familj på tv3. Dottern i familjen, som var 12 år, betedde sig verkligen som en idiot. Mamman kan verkligen inte ha sagt ifrån om en enda grej tidigare. Det som var mest skrämmande var att hon betedde sig som en rebellisk 16-åring eller liknande. När man är 12 år är man faktiskt fortfarande ett barn. Hon hade slutat gå till skolan och hade istället någon sorts hemundervisning. Men när hon var ensam hemma på morgonen så skruvade hon ner ringklockan och låste in sig på sitt rum och sov resten av dagen. Hur kan man bete sig så?

Jaja, jag orkar inte göra någon lång utredning angående detta, men något som förvånade mig (och mina föräldrar som också tittade) var att dom inte förrän nu skulle göra någon social utredning om flickan. Det var ganska uppenbart att hon mycket väl skulle kunna ha någon form av bokstavskombination, men det var tydligen ingen som hade tänkt på. Iallafall hade ingen tagit tag i saken. Framför allt är det underligt eftersom hennes storebror hade både Asperger och ADHD. Jag och min familj vet mycket väl att allt allt blir betydligt enklare om man lyckas få en diagnos på barnet.

Det är väl bara att önska familjen lycka till. För om jag levde i en familj som den där skulle jag ha gått under för längesen.
Intressant också med den nya varianten av Äntligen hemma där dom ska renovera ett helt hus på Lidingö för att sedan sälja. Ska bli riktigt spännande faktiskt.

Och jag som inte ens brukar titta på tv. Haha. Nu ska jag åka och hämta Marcus!

Internet har legat nere, men mitt liv har rullat på för fullt ändå. Jag jobbar och står i och känner att det faktiskt är ganska trevligt. Dessutom tackar jag aldrig nej till lättförtjänta pengar. Som mitt schema har sett ut ett tag nu verkar det som att både lönen i oktober och november kommer att sitta riktigt fint. Återstår bara att se vad dessa pengar ska gå till. Jag ska faktiskt spara. Jag vet bara inte till vad.

Skönt att höstvädret är fint nu iallafall. Det är så himla deprimerande med regn och rusk. Men nu blir man faktiskt riktigt sugen på att gå ut en sväng i det fina vädret.

På torsdag och söndag ska jag dessutom jobba på Specce! Det var verkligen inte igår. Det ska bli riktigt skoj faktiskt. Var inne där förut idag och det märktes att det var ett tag sen jag var där. Jag hittade verkligen ingenting. Det kommer bli så himla fint när det är klart!

Jaja, det var allt för nu. Ciao!

Håller på med en tavla med bilder från Kreta som Marcus ska få. Han vet inte ens om att jag har framkallat bilder. Hoppas han blir glad.. Och vad roligt det är. Sånt här borde man definitivt göra oftare! Synd att man inte har plats med hur många tavlor och kollage som helst.

Igår var jag inne på Coop Extra på Kvarnen för att köpa ost, eftersom jag hade blivit utsedd till kock för kvällen och det stod pasta med ost&skinksås på menyn. När jag gick omkring där inne kom jag ihåg att jag ju hade planerat att inhandla ett par luncher att ha här hemma eftersom jag är ensam på dagarna. Då hittade jag ett riktigt klipp. Två stycken lasagne från Findus för endast 30 kronor! Perfekt, tyckte jag, för Findus lasagne är det ju inte morötter i som det är i dom där andra äckliga. Jag har aldrig förstått det där med morötter i lasagne? Hur som helst så har jag precis ätit en halv sån där lasagne. Och jo, det är morötter i. Det står till och med i innehållsförteckningen. Heja mig! Det är verkligen inte gott. Så nu har jag bara ätit en halv lasagne. Det blir man ju inte speciellt mätt på. Tur att jag ska ner på stan om en halvtimme och fika med han den där jag är ihop med. Det blir mysigt.

Inatt ska jag sova i Vingåker, för imorgon blir det begravning. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig, men det ordnar sig. Jag har jättemånga svarta plagg, men det är ju inte så ofta man köper något som passar för begravning, för hur ofta springer man på såna egentligen?

Ibland vill jag verkligen bara hånskratta åt en viss människa i den här staden. Jag känner henne inte för fem öre, men jag tycker att hon verkar så fruktansvärt patetisk. Det finns inte så mycket att säga, jag var bara tvungen att berätta det. Och et finns säkert människor som tycker likadant om mig, men det är faktiskt inget jag orkar bry mig om. Det allra värsta med den här tjejen är att jag inte kan låta bli att dra små paralleller till mig själv. Ja, jag känner faktiskt igen mig lite grann. Dock är det några år sen jag orkade hålla på på det där sättet. Man inser ganska snart att det finns annat här i världen som är viktigare än materiella ting. Det är nog bara uppmärksamhet och ännu fler vänner man söker om man högt och tydligt talar om för allt och alla hur dyra grejer man har och vad man ska önska sig nästa födelsedag eller jul och huuur mycket pengar det där faktiskt kostar. Och tänk, mina föräldrar har råd att ge mig allt det där. HURRA!

Jag skulle kunna skryta jag också. Väldigt många av mina vänner också. Men vafan..