Varför är det den man älskar allra mest som håller en tillbaka för att göra saker man alltid drömt om?
Än har jag i och för sig inte haft så mycket tid att leva ut mina drömmar. Det var ju, trots allt, inte länge sen jag slutade skolan, men ändå. Jag kanske skulle sökt det där jobbet i Schweiz. Det kanske liksom var meningen, eftersom jag fick det serverat och klart mitt framför näsan. Chanser är väl till för att tas. Men bara på grund av det är det väl inte alltid värt att lämna allt man byggt upp? Förverkliga drömmar hinner man kanske göra en annan dag.

Om jag inte hade haft Marcus hade jag med allra största säkerhet varit i USA nu. Det hade jag ju bestämt. Det var bara att fylla i papprena, kirra visum och ge sig iväg. Men att jag stannade är givetvis inget jag ångrar. Han är det bästa i mitt liv.

Äh, det här kom jag ju ingen vart med. Imorgon ska jag och Erik vara hemma och bara mysa. Jag kanske till och med kan få ut honom på en promenad och sen krypa ner i soffan med någon film. Vi är faktiskt fina vänner, jag och min lillebror.