Ibland vill jag verkligen bara hånskratta åt en viss människa i den här staden. Jag känner henne inte för fem öre, men jag tycker att hon verkar så fruktansvärt patetisk. Det finns inte så mycket att säga, jag var bara tvungen att berätta det. Och et finns säkert människor som tycker likadant om mig, men det är faktiskt inget jag orkar bry mig om. Det allra värsta med den här tjejen är att jag inte kan låta bli att dra små paralleller till mig själv. Ja, jag känner faktiskt igen mig lite grann. Dock är det några år sen jag orkade hålla på på det där sättet. Man inser ganska snart att det finns annat här i världen som är viktigare än materiella ting. Det är nog bara uppmärksamhet och ännu fler vänner man söker om man högt och tydligt talar om för allt och alla hur dyra grejer man har och vad man ska önska sig nästa födelsedag eller jul och huuur mycket pengar det där faktiskt kostar. Och tänk, mina föräldrar har råd att ge mig allt det där. HURRA!

Jag skulle kunna skryta jag också. Väldigt många av mina vänner också. Men vafan..