Man får väl helt enkelt acceptera att det är livet vi snackar om. I alla situationer gäller det att komma ihåg att det är livet vi lever. Livet är något vi bara får i ett exemplar, och givetvis gäller det att försöka göra sitt bästa av åren vi får. Men det går faktiskt inte alltid som man tänkt sig, även om man sköter sig på det bästa av sätt och är alla till lags. Risken med att försöka sköta sig exemplariskt är att man tappar bort sig själv på vägen. Och att göra det är nog det största misstag man kan göra. Om man glömmer bort vem man är kan inte människor uppskatta en för den man är, och det är väl ändå det som är tanken? Jag tror att dom flesta faktiskt hellre vill bli hatade för den dom är än omtyckta för något som dom inte är och absolut inte vill vara. Självklart ska vi kunna anpassa oss till vissa situationer. Om man inte klarar det har man nog ganska svårt att komma något i denna värld där det sociala spelet tar större och större plats.
Men hur mycket du än anpassar dig och försöker visa dina allra bästa sidor, glöm inte bort vem du faktiskt är i grund och botten. Alla har vi toppenegenskaper, det är bara lite svårt att inse vilka dom är ibland. Men sådant brukar växa sig starkare genom erfarenheter. Ingen begär att man ska vara fullärd och fulländad som människa när man är tonåring. Det är sånt som kommer på vägen. Om vi bara kunde strunta i att ha så förbannat bråttom.

Och ja, i vissa fall är livet nog en dans på rosor.
Men på grund av taggarna blir det en dans med svåra steg.