Jag förstår inte hur man kan leva i något som man upplever helt perfekt för att sedan riskera eller offra allt för något som verkar lite spännande. Gräset är oftast inte grönare på andra sidan, även om det kan se så ut ibland. Jag förstår också att någon annan kan vara intressant och spännande och att flirta lite oskyldigt gör faktiskt ingenting. Men därifrån till att tro att flirten ska leda till något seriöst och om en månad vara mycket bättre än det man redan hade är ganska långt. Jag har svårt att se framför mig varför man gör så. Det kan bara tyda på att det man hade kanske inte var så stort och viktigt för en trots allt. Och att behöva inse något sånt kan faktiskt ta knäcken på en.

När man sedan gått igenom det här kan det hända att den andra parten till slut insåg att gräset inte var grönare, precis som jag sa, och vill komma tillbaka. Och alltför många förlåter. Men vill man verkligen förlåta någon som behandlat en som skit inför alla andra och inte värderat det förhållande man har på det sätt han/hon borde gjort. Svaret är nej, sådant ska inte förlåtas. Jag vet att man kan vara irriterad, ha diskussioner, skrika på varandra och kanske inte prata på flera dagar. Men det är stor skillnad på såna saker mot att visa alla andra att den man var tillsammans med från ena dagen till den andra inte betyder ett skit.

Det här gör mig jätteledsen. Och även om jag känner mig säker på mig och Marcus så knyter det sig en stor knut i magen på mig. Jag mår jättedåligt över något som jag egentligen inte berörs av över huvud taget. Om någon kan göra såhär mot en annan människa, som man påstår sig tycka om, då tror jag att det är något alla är mer eller mindre kapabla till. Nu pratar vi inte en sån sak som mord, för det krävs något allvarligt fel i hjärnan för att syssla med. Men vi pratar om att fullkomligt döda en annan människas känslor och självförtroende. Och det, mitt herrskap, det förstår jag mig inte på.