Det här med anonyma kommentarer vet mina läsare mycket väl vad jag tycker om, så jag utgår ifrån att den senaste inte är från någon jag känner. Men man kan ju ha sina misstankar om både vem det är och annars i vilken krets den befinner sig.

Efter många diskussioner med främst mig själv har jag kommit fram till att jag inte dömer någon, för nej, man kan faktiskt inte rå för vad man känner. Och det jag skrev igår var mest ett utlopp för en panik jag känt under flera år då detta hänt mig själv alldeles för ofta och det är verkligen inget man vill vara med om.
Jag uttalar mig inte om andras relationer i den här bloggen. Jag utgår från att man faktiskt har nog göra med sin egen. Det jag skrev igår var egentligen bara ett stort utlopp av känslor som bubblade upp i mig när jag insåg vad som just nu händer mellan några andra. Och jag tar för givet att det även händer en mängd andra människor som jag inte har någon aning om vilka det är.

Äh, jag vet inte vad jag ska säga. Poängen är att jag får väl be om ursäkt om jag lagt mig i saker och ting som jag inte har med att göra. (Det där trodde jag aldrig skulle komma från mig, men det gjorde det tydligen.)
Det är inte meningen att såra någon genom mitt engagemang, utan jag ville mest får ur mig att det som har hänt är min största skräck och jag får, helt enkelt, leva med den. Att skriva har alltid varit ett sätt att bearbeta och det var därför känslorna fick utlopp här i bloggen.

Hur som helst; puss och kram och lycka till allihop.