well, take me to heaven
Imorse varknade Marcus innan nio och kunde inte somna om. Och han bara kramade och höll om mig för att jag ville sova vidare. Men till slut tog kärleken i mig över så jag vände mig om och kramades tillbaka. Jag vill vara såhär kär livet ut. Varje dag och hela tiden. Allt är i och för sig inte en dans på rosor, men man kanske måste ha någon form av svacka då och då för att man ska kunna uppskatta alla bra stunder. Vad vet jag?
Idag har jag jobbat ett sånt där pass som man ska vara glad att man inte jobbar varje dag. 12-19 tar verkligen kål på en. Hela dagen går åt och man är kvar hela tiden medan andra kommer och går och man vill bara gå hem. Som tur var jobbade jag tillsammans med bra människor, och tiden gick faktiskt ganska fort. Men det är jobbigt att titta på klockan och inse att man jobbat fyra timmar (och det normalt är dags att snart gå hem) för att sedan inse att det är hela tre timmar kvar. Då vill man bara hoppa ner i en papperskorg och aldrig komma upp igen. Dessutom cyklade jag hem också. Det fick mig att kapitulera och inse att jag MÅSTE köpa en mössa, trots att det verkligen inte klär mig. Det var svinkallt om öronen och det gör ju inte precis att man blir peppad att cykla.
Jag har även kommit fram till att jag ska träna lite fotboll i vinter. Hoppas jag är välkommen. Jag rör mig nämligen alldeles för lite, och det räcker nog inte med att äta lite bättre mat för att gå ner fem kilo. Och ja, minst fem kilo behövs faktiskt. Och fotboll är faktiskt ett ganska bra alternativ, trots att jag hela det här året har varit så trött på det att jag bara vill kräkas. Men jag bara älskar inomhus, och det ska nog kunna få lite fart på mig iallafall. När får jag börja? För nej, jag kommer inte ge mig ut och springa hur mycket omgivningen än tjatar. Finns det något tråkigare att springa? Ja, att ge sig ut när man har jordens sämsta kondition. Och det har jag.
Marcus är, för övrigt, i Flemingsberg och spelar match. Dom har nog hunnit spela ungefär en period vid det här laget och jag har beräknat hans hemkomst till 00.30. Det ska bli mysigt när han kryper ner bredvid mig faktiskt.
Idag har jag jobbat ett sånt där pass som man ska vara glad att man inte jobbar varje dag. 12-19 tar verkligen kål på en. Hela dagen går åt och man är kvar hela tiden medan andra kommer och går och man vill bara gå hem. Som tur var jobbade jag tillsammans med bra människor, och tiden gick faktiskt ganska fort. Men det är jobbigt att titta på klockan och inse att man jobbat fyra timmar (och det normalt är dags att snart gå hem) för att sedan inse att det är hela tre timmar kvar. Då vill man bara hoppa ner i en papperskorg och aldrig komma upp igen. Dessutom cyklade jag hem också. Det fick mig att kapitulera och inse att jag MÅSTE köpa en mössa, trots att det verkligen inte klär mig. Det var svinkallt om öronen och det gör ju inte precis att man blir peppad att cykla.
Jag har även kommit fram till att jag ska träna lite fotboll i vinter. Hoppas jag är välkommen. Jag rör mig nämligen alldeles för lite, och det räcker nog inte med att äta lite bättre mat för att gå ner fem kilo. Och ja, minst fem kilo behövs faktiskt. Och fotboll är faktiskt ett ganska bra alternativ, trots att jag hela det här året har varit så trött på det att jag bara vill kräkas. Men jag bara älskar inomhus, och det ska nog kunna få lite fart på mig iallafall. När får jag börja? För nej, jag kommer inte ge mig ut och springa hur mycket omgivningen än tjatar. Finns det något tråkigare att springa? Ja, att ge sig ut när man har jordens sämsta kondition. Och det har jag.
Marcus är, för övrigt, i Flemingsberg och spelar match. Dom har nog hunnit spela ungefär en period vid det här laget och jag har beräknat hans hemkomst till 00.30. Det ska bli mysigt när han kryper ner bredvid mig faktiskt.
Kommentarer
Postat av: Boe
klart du är välkommen! jag tror inte att jag är den enda som saknar dig inte!
Postat av: sara
visst är det för härligt att vara kär?! :)
Trackback